Kyrkan har en naturlig och historiskt grundad plats på historiska marknaden. Läs mer här:
Den Lärande Kyrkan
Vi har lärt oss mer av kyrkan än vi kan tro. Tro och kyrka har genom århundradena varit ett i högsta grad levande fenomen, även om tro och arten kyrka har varierat.
Ibland har stadsmakt och kyrka varit närmast synonymt. Vi vet, tack vare kyrkan, att medeltidens människor hade Den Högre Makten som den entitet som fördelade människors livsvillkor. Kyrkan, i sina dialekter, har haft en speciell funktion som nedtecknare av historia, händelser, födslar och dödslar. Kyrkans texter är bokstavligen ofta vår enda glugg till historien.
Kyrkan har under lång tid sammanfört människor till en gemensam religion som i sin tur färdats parallellt med de rådande statsbildningarna i regionen. Kyrkan har, i en verklighet som märkligt nog korrelerar mindre bra med den kristna Bibelns beskrivningar av hur människor normalt lever, trots detta, med godhet, kraft, förtryck och logiska resonemang hållit fram stabila familjebildningar. Det var ett dåtidens sätt, samhällets sätt, att bevara och förtydliga hierarkin i samhällsorganismen. Det hände att den enskildes bästa kom på undantag. Logiken i detta grundades på resursnyttjande av odlingar, fångstmarker, skogar och vatten. Den enskilde, familjen, trakten och kyrkan ansågs tjäna på det. Vinstmaximering är inget nytt fenomen.
Att vara tillhörig en grupp eller familj var nödvändigt för både gruppen och den enskilde. Den som inte tillhörde eller hade blivit utkastad var verkligen utanför samhället. Han eller hon var hänvisad till ett liv som utstött, icke tillhörig.
Paradoxalt nog var kyrkan i den situationen också en möjlig väg tillbaka in i samhället, kanske den enda! Vägen gick via tydlig anpassning till de kyrkliga värdena och ceremonierna. Värdena användes så ambitiöst att de ibland var till hinder på människors bildningsresa från medeltidens mörker till nutidens bredare intellektuella ljus.
Under århundraden, när Jokkmokks och andra marknader i lappmarkerna också fungerade som tingsplatser var ett dokumenterat kyrkgående också en väg att gå för en person att visa sig lämplig som nämndeman. Kyrkans famn kunde göra människor från lappmarken meriterade som personer att bära uppdrag som skickare eller nämndeman. Utifrån detta kan vi låta vår tanke löpa till att det är lappmarkens människor själva som under århundraden skapat praxis av samhällets lagtexter. Ända in på 1900-talet består nämndemannamatrikeln i norr av en lång rad samiska namn.
I vår tid är människan fri att söka sig till kyrkans värden. Kyrkan själv finner nya vägar i tiden för att nå ut och locka nya människor till sin gemenskap. Lärande är alltid en linje i kyrkans ambition att få människor att finna en plats i tillvaron, framför allt genom att finna sig själva.
Kyrkan finns där, speciellt när individer och samhällen drabbas av kris. Andra dagar bildar kyrkan för många den enda stadiga stenen på livets flakamyr.
Vår tids församlingar finansieras av kyrkoskatt, medlemsavgifter och till en del av den växande skogens avkastning.
Kyrkan idag använder sina mänskligt bästa värden och bjuder in till en lärande process där det kyrkliga kärleksbudskapet står i centrum. På det sättet vill kyrkan fortsätta lära oss att i nuet skapa framtidens historia.
/Till dessa kyrkliga kapitel har Anders Stenman och Lilian Ryd bidragit med resonemang, faktakontroll och textinspel
Nu skall man avskilja, vad prästen skall hava till föda.
I Hälsingelagen från början av 1300-talet förutsatte man att tionde skulle utgå i säl, pälsskinn och lax. Avkastningen från jakt och fiske har alltid varit svår att kontrollera och beräkna. Bibeln berättar: ”Tionde skall du giva av all din sädesgröda som för vart år växer på din åker” 5 Mos 14:22.. Principen var att resursen delades mellan präst, kyrka, biskop och fattiga. Vid marknadstid samlades resurser in från nordlanden till kungens krig, kyrkbyggen, privata vinster, kunglig prål och prästens hushåll.
Att kyrkan hade kostnader och ansvar i samhället visas av att kyrkan var alldeles oumbärlig för juridik och rättsskipning i Lappmarken. Det var via kyrkliga aktiviteter alla kungörelser och alla nya lagar lästes upp, och hade de inte blivit upplästa av prosten i predikstolen och fått en signering om detta så gällde de inte. Om förordningen eller lagen inte lästs upp i kyrkan kunde man inte dömas för brott mot den. I Lycksele kyrka lästes 1817-1844 upp 1 220 kungörelser (Lundmark Runar 2008). Detta var ett avgörande motiv till att samla människor till kyrkgång och marknad.
Skickaren var en lokal hjälpande hand med varierande uppgifter. Titeln användes för biträden åt domare och fogdar. Den har använts som faderns titel för 2 av 341 elever vid Jokkmokks Lappskola 1732-1846. Eleverna gick i snitt två år i skola och av dessa blev en präst och 30 kateketer som vuxna. Föräldrarna var till 90% angivna som samer eller av samisk härkomst. En tredjedel av eleverna tillhörde Sjokkjokks sameby. Med en närmast illitterat allmoge utbildade Lappskolan under den här tiden omkring 15% av traktens barn, de allra bästa (Henrysson 1989).
Skickaren tjänstgjorde i lappmarken då utfärdade föreskrifter skulle kungöras, skatter skulle drivas in eller parter hämtas in till ting. Det finns ett antal beskrivningar från det sena 1800-talet om hur Fogdeskickaren gick gatan fram och tillbaka, Lundmark (1937). Han stötte och skakade sin skickarstav så knippan av mässingsringar fästa i övre änden på staven annonserade närvaron av en ämbetsman. Han ropade också på vardagsspråket orden ”skatte ja niesti” för att påminna de skattskyldiga att göra rätt för sig.
Näst (sv) eller niesti (sa) betyder färdkost eller matsäck. Skatten och nästen, nybyggarens skatt och samens niesti var en också en betalning till prästen. Den ersättning som prästerna erhöll kallades sportler, från latinets sportula, liten korg. Ofta fyllde präster och tjänstemän sin korg när folket givit sitt tionde, lågot (sa), I rika pastorat kunde sportlern låta prästen leva gott.
Korgen stämde bra med norrkulturen där givmildhet och gästfrihet tillhörde vardagen. Den som kom på besök fick alltid något med sig. Traditionen var levande ända in på 1930-talet i historier från bland annat Persbacken utanför Jokkmokk (Ryd 1980 hälft).
Om prästen utövade sin gärning i ett fattigt pastorat uteblev sportlern. Ibland var prästen hänvisad till att leva på vad som hamnade i hans tiggarskål.
En namnkunnig Skickare var samen Pavel (Paava) Larsson Tuorda som tillsammans med Anders Pavelson Rassa deltog i Nordenskjölds Grönlandsexpedition. För att de skulle kunna bevisa sina prestationer för en tvivlande omvärld genomfördes en skidtäfling i Jokkmokk 1884. Tuorda åkte då 20 gamla svenska mil på 21 timmar och 22 minuter (inklusive 1 ½ timmes rast). Eftersom en gammal mil är 10 688 m åkte Tuorda nästan precis en mil i timmen i 21 timmar. Denne Pavva Tuorda tjänstgjorde under marknadstid vid tinget i slutet av artonhundratalet såsom »skickare» åt domaren, hvilket bland lapparne anses vara en förnämlig förtroendepost, ehuru det här endast gäller att söka i marknadsvimlet få fatt på parterna i de rentjufnads-, åverkans- eller jaktmål, som af rätten handläggas eller — bordläggas. (Samzelius 1900).
Resenären och militären Hugo Samzelius ger med språklig pregnans en både allvarlig och mustig bild av marknadslivet och människornas verkligheter i Jokkmokk ett femtontal år innan boken I Nordanland, skildringar, gavs ut år 1900:
När vi återkommo till marknadsplatsen, var stämningen och kommersen som lifligast i bodarna och stånden. Massor af renhudar packades upp ur akjorna, där de legat insnörda, samt kastades i skrindor, hvilka skulle gå ned till kusten. Också renstekarna och lapparnas alla öfriga produkter rönte mycken efterfrågan, kuranta artiklar allesammans. I förhållande till de uppsluppna lapparna höllo sig emellertid nybyggarne skäligen stillsamma. Orsaken härtill var nog ej den att ej nybyggarne kunnat stoja och glamma lika friskt som lapparne, men lapparne voro de enda som hade några pengar att köpa för. De hade kommit ned från fjället med sina varor, hade sålt dem och köpt andra. Nybyggarne åter hade ingenting att sälja och lågo i händerna på de stora bolagen, af hvilka för tillfället ett opererade med dåliga affärer, hvadan inga kontanter för vinterns timmerkörslor utbetalades till folket, medan 30 á 40,000 kronor eljest brukade utlämnas vid denna marknad. Lyckades någon nu få ut litet mjöl eller kaffe af inspektören, fick han vara belåten. Vinterns virkesafverkningar hade också på grund af de tryckta konjunkturerna varit skäligen obetydliga, hvarför litet hvar befarade nöd och elände under årets lopp, synnerligast som bolaget kommit i besittning af och nu innehade en mängd hemman nedåt älfdalen. (Samzelius 1900)
